Jag kör i natten med P3s musikkryss som hörs från radion, ledtrådar som ska ge mig något svar. Från ”Underbara bar”, efter en kväll av ståuppkomik. Varierande leverans av skratt och tystnad. Varför är skratt så svårt på beställning? Kanske lika svårt som framtvingade känslor.
Det känns bara inte äkta men ibland har man tur och skrattar så tårar rinner. Tystnade. Det går bara inte vissa gånger, inte ens att fake garva finns inom mig. Mycket sex var det. Och bajs och kisshumor. Sånt gillar killar nog väldigt mycket. Tjejer tycker nog det är kul men kanske en smula för grovt.
Varför blir allt roligare och lättsammare på engelska, eller utomlands?
En kanadensare avslutade showen riktigt bra även om det var hårdsmält så körde han på och lyckades vinna publikens hjärtan. Kändes som många av de andra tänkte för mycket och kände av tystnaden så glasen nästan sprack.
Min vän Maria var med, hon är hemma i Sverige på besök men har flyttat åt varmare breddgrader. Sol. Ja det hade ju varit något. En gammal hit spelas plötsligt på radion och jag känner för att köra riktigt fort.
Vad är det för ledtrådar egentligen? Det är ju bara för att hålla spänningen uppe och få lyssnare mer nyfiken och allt att verka mer intressant. Tror egentligen det är bättre att bara köra och strunta i allt trams. Finns så mycket bra ställen att köra till men vägen för mig hem.
Kanadensare pratade om hur svenskar och amerikaner är olika. Säger man till en amerikan att man älskar USA säger de ”Of Course!”. Säger man till en svensk att man gillar Sverige möts man oftast av ”Va? Veerkligen?! Varför?”. Svenskar uppskattar inte vad de har på samma sätt. Medan en amerikan har ego som en elefant.
Det kanske ändå är bra att vara glad att vägen ”bara” för mig hem. Det är ju här jag valt att vara och det borde jag väll ändå bevara? Är det fel att älska detta svenska trista land som ändå är alldeles, alldeles.. Underbart!
