Jobbcoaching!

Fredagen är här och jobbet känns som en hobby!

Vill bara berätta om en grej som startar i september!

Nu är det sista chansen att delta. StagePool gör coachningen på uppdrag ifrån arbetsförmedlingen, så är du inskriven där, eller kan vara det så kan du få denna utbildning helt kostnadsfritt!

Under utbildningen får deltagaren en ”verktygslåda” som du kan använda dig av för att proaktivt arbeta för att få fortsatta uppdrag. Våra coacher kommer alla från kultur- och nöjesbranschen, så som SVT, näringslivet, musikal och artist Sverige och kan ge konkreta tips och förutsättningar för hur du kan arbeta för att nå dit du vill.


Coachningen sker i Stockholm. Är du intresserad eller vill veta mer så kontakta Andrea Berglund på; andrea.berglund@stagepool.com Telefon: 08-5888 49 74 http://www.stagepool.se/coaching

Inga Kläder

Dessa underbara materiella saker som kläder, skor, mössor, kepsar, hattar, väskor. Ytligheter som bara döljer eller framhäver våra hudar. Jag blir ibland lite för exalterad vid shopping. Vill inte verkar ytlig men det är jag tydligen. Nej men det är något speciellt när man hittar en ny stil och ett plagg som förgyller dagen. Mitt val av kläder bestämmer min sinnesstämning under dagen och jag kan förstå varför kostym är ett måste på många kontor. Har man en strikt förklädnad så blir man liksom lite professionell i sin framton. Smartare? Knappast, men plötsligt pratar jag om börsen och analytiska tankar om växthuseffekten. Fast det skönaste är ändå att vara naken, svårt att snacka ekonomi då.


Symboler som t.ex. hattar sänder ut ett budskap, jag är cool. Sure.. or not. Jo ibland funkar det tydligen. Ibland kan attiraljer se för fjantiga ut men det kan vara så roligt att klä ut sig bara för dagen. Ridtjej, rocktyp, hip hoper, lantis tjej.

Redan som barn älskade jag kläder. Mamma hängde upp min kläder på elementet så de var varma på morgonen under vintern. Absolut skulle jag klä på mig allt själv. Mamma fick vänta, självklart var vi sist in till dagiset fast det låg i samma port. Jag kan själv. Tydligen, men det var inte alltid lätt att välja.

Nu står jag igen för olika val, inte klädval men livsval. Två universitet att välja mellan, med liknade utbildning, kanske ett nytt jobb -X fingers crossed X-! Var på lunch intervju och vi klicka på något sätt, hon var glad med energi som sprudla, blev sugen och intresserad samtidigt skjuter jag på studierna åter igen. Svårt det där, hade ju inte ens sökt jobbet men nu kom lunchen till mig på silverfat. Man blir ju suktad! Pengar lockar, så jag kan pynta min kropp som en julgran igen, men kommer jag utvecklas? Jobbet verkar ju ändå väldigt givande, Advokatbyrå med internutbildning och, som det verkar, stimulans men mycket jobb.

Utbildning, har ändå saknat pluggande. Läst böcker hela sommaren och njutit av att ta in ny ”fakta”, vill lära mig något nytt men det är ju alltid kul när man får välja faktumen helt själv och inte har tenta på det senare.

På måndag ska jag iaf gå till ett av universiteten och nu måste jag bestämma mig vilket. Lika ivrig som jag är vid en shoppingtur känns det som jag kommer komma hem med för mycket nytt på måndag, ångest och med förhoppning om att det ska passa mig perfekt utan att jag ha testat det innan.

Bruno och the girls



Ida och Rock Tirre

Mössa på jobbet, verkar man seriös då?



Ja vi är så glada



Niklas fick ragg med kepan iaf

Krätis Simon kör hatt på mösa, That´s Cooool

 
 

Ska det här vara lantistjejen?

Under the Bridge

Musik som skapar broa mellan minnen och nutiden, påverkar humöret och ger mitt tomma huvud ett lugn när tankarna inte orkar sätta egna ord på känslor och sinnesstämning. Får en flashback av när jag satt på flyget på väg från mitt Australien och gjorde allt för att förtränga en ångest, spänning och rädsla. Spelade Bob Marley tills min hjärna var tvättad av ”Don´t worry, no woman (?) no cry, could you be love” Allt blev en dvala av någon slags ”rökig” sinnestämning. Kom ändå ner med ett lugn trotts en skakig landning. Förväntan och glädje över att möta min pappa som, så många andra gånger, stod där med öppen famn.

Nutid – inte samma förvirring men har samma beroende av att spela sånger som ger mig olika känslor, inspirerar eller eskalerar till ren energi i kroppen. Pappa står på något sätt kvar med öppna armar men vid min sida. Vi ses kanske inte så ofta som vi vill, men för dialoger, skapar vägar mellan bloggar och sms, små meddelanden som olika sångverser som spelas upp i vardagen, hissmusik eller rock? Ibland uppmuntrande ord, vanliga vardagshälsningar men även dystra känslor från olika besked som inte går att förtränga med musik.

Deppiga sånger kan ju komma som något slags slag i huvudet, ”Hör jag en vers till kommer jag falla ihop och gråta mitt på gatan!” Ett minne som blivit förträngt kom upp. Sen kommer sådana där lagom deppiga melodier som "Under the Bridge" som är gjort av ren ångest men gör att man faktisk njuter av lite melankoli i vardagen. Pitbull är inte alltid favoriten i hjärnverkstaden men roligt på fest. Sånger som ”Jump” med Van Halen ger ju minnen som gör att man skrattar till på tuben till jobbet. Blir nog mest ledsen när jag känner att det inte finns någon musik för mig just nu, allt är bara samma skit! Börja söka frenetiskt efter något nytt som en ny dörr som bara måste öppnas för att få in ljus i vardagens gråa höst som bankar å bankar. Fan låt mig vara sol en dag till. Låt Pitbull tillfredställa mig som han gör en så där tanklös dag.

Sen spelas Leonard Cohen, mammas älskling, i mitt huvud svingar pappa mig runt i vals, då jag blundar och njuter "AJ Aj aj aj Take That Waltz". Trotts att allt är förändrat nu och jag nog är lite för stor för att min käre far ska kunna svänga runt mig över marken, så njuter jag av minnet och minnen är ibland bäst att ha kvar som minnen, oftast blir ju historien bättre i huvudet än själva händelsen var på riktigt.

Bästa är ändå när man känner att man just nu byggt nya broar, den här sången kommer bli just den här stunden och redan nu vet jag vilka ljuva spår som lagts. De kommer ligga där tills de suddas ut och spelas sönder. De kommer aldrig gå iväg eller lämna mig. Det är det alldra bästa med musik är att det kan tas med till ett annat land och ta mig runt jorden på en sekund, stängas av och sättas på utan att någon bryr sig om vad det betyder för mig och hur jag känner, frihet i alla lägen men ändå alltid ett stöd i alla olika slags humör.

 Min musik will never be a Beast of Burden..

Bra sång det där!

Socialt Oberoende

På vägen till jobbet möter jag en hemlös, han står med en smutsig lång kappa, en utsträckt hand och luktar gammal öl. Smälter nästan in i T-baneväggen. Jag mår illa när jag kollar på honom. Tycker synd om honom, och går förbi, precis som de andra dagarna jag sett honom. Kanske i morgon, tänker jag för mig själv.


Går vidare förbi Sibyllan. Kommer på att jag glömde min matlåda hemma. Där sitter en väldigt tjock tjej och väntar på att tjorren ska öppna. Går vidare. Mat, är det något slags beroende tro? Vid Lindex som snart ska öppna, står en vacker klump av barnvagnar och mammor. Alla med gamla Lindex plastpåsar redo att återanvändas, eller kanske ska de lämna tillbaka något. Förmodligen ska de shoppa loss på REAN av barnkläder. Barnen har alla randiga mössor och namnskylt på sina vagnar. Kanske är jag avundsjuk. Barn är säker kul att ha. Kanske man ska skaffa sig en sådan. Det verkar ju inne nu. Går in på Drottning Kristinasväg och där sitter byggarbetarna och röker. Det kanske bara är något socialt, inte alls beroendeframkallande.


Alltid tänkt att jag har lätt för att fastna i något, rökning, spel, mat, sprit, shopping.. Vad vart det tillslut? Kom på att jag är för lätt uttråkad för att göra samma sak. Eller? Suttit och spelat Alfapet (Wordfeud) hela veckan, efter en sommar, fylld med fest och shopping, ett normalt liv, alla andra gör ju också det så…

Alla andra, så typiskt mig att man skyller på DE. Jag var tvungen att köpa de här conversen för alla andra har ju ett par, eller innan alla andra har detta par.. Sverige, det gäller att ligga först och allt blir så extremt. Vi är ju lagom, men det är ju i en flock av extremister. Vi ska vara bäst på de mesta, ha roligast och dricka fett, ha världens roligaste liv med bilder på facebook och resor.

Jag är där, jag spelar wordfeud och är med i svängen, shit va hippt. Jag kan nästan inte sluta pilla på min mobil numera. Socialt eller beroende? Here we go again! Måste man bestämma sig? Kan nog vara både och. Jo men det är ju illa. Vill ju klara mig utan mitt spel ett par dagar.

Där dog mitt batteri, Fan hur ska den här dagen gå? Fortsätter gå mot jobbet. Kliver in och hälsar på receptionisten som nästan maniskt ser på film dagarna i enda, varvandes med rökning och snus. Kliver upp och in i rummet. Det första jag gör är att sätter på datorn för att försöka ladda ner mitt favvo spel. Gissa vilket? (WF). Förlorar? Det kan väll hända.. Blir varm när jag inser att spelet inte går att ladda ner. Okej dags att vara lite social på fejan kanske…

Frukt eller jobb åt folket?

”Jaha nu efter 15 år får vi inte vara kvar, nedskärning och jag har ett år kvar till pensionen. Men här sitter ni och äter frukt och dricker kaffe”


Jag hoppar till framför datorn där jag suttit drömmande ensam och tittar ned på min kopp med kallt kaffe i. Kollar upp igen på städaren som står framför mig.

”Jaha, vad trist. Vad ska du göra nu da?”

”Sjukskriva mig! Staten tror de sparar pengar men egentligen kostar vi mer som arbetslösa, bidrag och sjukkassan är där vi får pengar, istället för att göra vårt jobb och hjälpa samhället ”

”Ja men tycker du vi ska ta bort bidragen då? Tänk på de som verkligen är sjuka..”

”Nej men de är fy fan dumma, ny kaffemaskin är viktig men vårt jobb! Kaffet kostar flera tusen om året och det betalar staten.”

Tar en klunk av mitt kalla kaffe och nickar medstämmande.

”Jaa du, det är inte lätt.” Stänger ner min facebook sida lite smidigt så han inte ska se hur ”hårt” jag jobbar.

”Ska jag torka golvet under dig?”

Vet inte om jag ska säga ja eller nej för att han ska må bättre. ”Ja om du har lust” Går bort och låtsas gör ett ärende.

”Jag ska också sluta, så du är inte ensam” Säger jag som någon slags uppmuntran.

”Jaha, tråkigt fröken! Då ses vi inte mer men ta hand om dig”

”Ja. Du med!”

Återgår till mitt googlande och inser att jag sitter på mitt jobb och helt ärligt sitter av timmar för att få pengar, för här finns inte mycket att göra.

 Pengar, allt handlar om pengar. Bidrag som utnyttjas. Cancersjuka ska efter en viss tid återgå till arbete fast de är sjuka men tillräckligt ”friska” för att jobba. Hur lätt är det att hitta ett jobb om man är dömd till döden? Och att klara den mentala stressen av att jobba. Vem vill anställa en som har ett år kvar till pensionen? Anser sig själv då vara sjuk istället och får bidrag.

Nedskärning. Snarare avskalning. Skalar bort det dåliga i tro om att det fina mogna ska växa sig större och blomma i all evighet. Men nu sitter vi här i våra smutsiga kontor dricker kaffe och äter frukt och slänger frukt för vi har inte tillräckligt med anställda här för att frukten ska ta slut…

Dialoger mellan världar

-Yo!

(A) - Lennart! (Smeknamn för min käre vän Linnea som bor i Austarlien)



(L) - Hej hjartat! Hur mar du? Du ar saknad. THE ONE THAT RAN AWAY! hehe

(A) - Saknar dig också! Ja jag kom vilse tror jag.

(L) - Vad hander kvinna? Sorry att jag e en pissbaj pa att halla kontakt


(A) - haha ingen fara


(L) - LIVET KOMMER I VAGEN. Ush


(A) - Ja det blev nog så..



Ibland känns det overkligt hur saker händer, hur hamna jag här? Lämnade ju utan att veta att jag skulle fastna här. Har knappt pratat med vissa vänner som trodde jag skulle vara borta i två veckor men nu sex månader senare pratar vi med varandra via facebook.

Hör hemma i Sverige och det känns bra men bävar inför hösten. Helgen gav mig min behövliga dos av bad och sol. Idag är man tillbaka på kontoret, 1 augusti.

Fredagen började med att pappa hämta mig för att rädda mig från storstaden som kvävde mina porer. Behövde komma bort kände jag. Springtur runt skogsjön med pappa som visade vägen. 7 eller 8 km senare hoppade vi vattnet med svalkande njutning och i varma morgonrockar satt vi och njöt av solnedgången. Rödvin, vattenmelon och skinka smakade väl och kändes förtjänat, Marianne hade laddad upp och bjöd på god middag.

Lördagen blev oväntat rolig med poolparty och vattenpolo. Satt och njöt i solen och lyssna på musik. Sen förvandlades jag någonstans till hiphoppare och gled runt i keps och hoody tröja. Trivdes rätt bra. Word!

Söndagen fick jag saker gjorda efter en dag på söder med brunch och promenad. Mina kläder fick då ett bad eftersom tvättstugan är total blockerad, tyckte jag att det var en smart idé med handtvätt. Söndagsångesten kröp på och då kommer minnen upp från Australien.

- Tänk om jag sprang vid Bondi beach nu och inte Högdalens betongkvarter.

- Annika du har det hur bra som helst! Din familj nära, vänner, fotboll ett jobb och skola, du har badat hela helgen nu får du väll ge dig.

- Ja men ändå.

- Men ändå vadå? Sluta upp att tycka synd om dig själv när du inte har något att klaga över.


- Ja det stämmer nog, har det ju bra, kan iaf njuta här och mina vänner är ju här nu. Det är vinter i Aus, vad skulle jag dit och göra..



- Gör något nyttigt nu och sluta upp med dina bittra fasoner.


Blev iaf väldigt effektiv tillslut, städade, tvättade, joggade, gjorde 5 matlådor och sorterade ut garderoben.


Så blev det med den helgen och ikväll börjar fotbollen igen. Nu är det mindre på spontana påhitt. Dags att låta livet komma i vägen igen.