The Little Secret

Då var sommarlovet över. 5 dagar av sol, kickat boll, grillat och bara njutit. Egentligen var det ju bara påsk men det gör det ju helgen ännu bättre att veta att sommaren väntar. Det känns i hela kroppen att våren slagit in. Då menar jag inte bara i näsan och ögonen där pollen härjar för mig men också i magen där ett glädje pirr hoppar runt. Svårt att dölja att man är solen själv och skapar nya minne varje sekund men pollen trycker ner mig på jorden och faktiskt så är jag lite trött på mig själv just idag. Hur ska jag fånga någon annans intresse av att läsa mina tirader när jag inte är ett dugg intresserad av mig själv just i denna stund?

Mycket har hänt men varför skulle någon vilja höra om mitt första dopp i Sverige eller mina hemligheter?

Började iaf långhelgen med att lämna min dagbok på ett kafé på söder och avslutade helgen med att lämna plånboken på en parkering. Hur många hemligheter kan man då ha kvar?

Ja jag skriver dagbok eller jag kallar den min lilla lila bok. Den behöver inte ens vara lila men min första lilla bok var det och jag fick den av Stefan, han med hästsvans och rockstil.

Han var kamratstödjare på Bergholm, där jag gick i skolan som tonåring. Det var den där Savann och Buffalos tiden då det var grymt coolt att snatta och slåss. Jag var nog förvirrad och ledsen över saker men ganska lugn och hade många vänner av olika slag. Lyckades hålla mig precis på gränsen mellan bråkstakar och filbunkar.

Stefan kollade igenom mig, ja han såg i ögonen att jag hade så mycket som pågick att han gav mig en liten lila bok. ”Skriv, vad du vill, hur du vill. Spy ut dina känslor, skriv inget alls” Jag med två skrivsnillen till föräldrar var väl medveten om hur många fel jag gjorde men spärren som funnits tidigare försvann och plötsligt vart det befriande att skriva fult. Jag kladda och rita å skrev.



Licence to Kill



Jag visste inte att jag startade ett beroende. Plötsligt köpte jag bara fler och fler skrivböcker och slarva runt i de så mycket jag bara kunde. Det jobbiga inom mig försvann och nu skriver jag fortfarande allt jag vill och kan.

Det blir många ”darlings” ibland. Darlings är ju det absolut förbjudna i skrivarens värld, men bloggen är väll lite som min utvecklade lilla lila bok och då får jag väll älska eller hata mina darlings så mycket jag vill.

Jag har licence to kill and love och det känns ganska bra en varm sommar dag som denna. Fick tillbaka plånkan så snabbt att jag inte ens hann förstå att den var borta men dagboken är nog kvar och det förgyller nog någon annans dag. Kul om någon läser mina tirader iaf, kanske är de mer intressanta att läsa när de anses hemliga och bortglömda. Jag kallas ju kossa, mest för jag är så kolosalt klantig. Usch vad glömsk jag börjar bli men vissa minnen finns kvar och Stefan har gjort min dag många dar.

En ko har många sidor..

Baksidor

Framsidor

Delade sidor





Solsidor



Halvdan frihet

Friheten varade i en dag. Plötsligt kunde jag öppna burkar och tvätta min högra armhåla, det var nog på tiden efter fyra veckor! Tur att man har badkar.. Jag förstod nog inte min frihet eftersom jag fortsatte att göra allt med en hand, kanske också för lillfingret är ömt och orörligt.

Jag slet och drog bort gipset med egna verktyg. Slängde det i soporna. Jag hade blivit så fäst vid gipset så att jag lite senare, för en sekund fick för mig att min arm låg i soporna, när jag öppna luckan igen. Armen är kvar och den kändes otroligt lätt efter en mån släpandes.

Seriepremiär för div. 3 och jag kände mig glad och pigg efter jobbet, som mest blev kafferaster med oväntat besök. Riktiga Gevalia moments. Matchstart och vi var urusla. Djurgården lekte med oss, vi tittade mest på.

Slutet av första halvlek fick vi igång spelet men då var det paus. Andra halvlek, med ganska rörig början, var irriterande. Långboll från Djurgården och jag ska hoppa upp i närkamp. Hoppar och landar på vristen med ett knak. Jag som inte skrek när handen fastna, skrek nog för den nu också. Kände smärtan på en gång och låg och hojta "IS OCH TRYCK NU! stor bölade. Inte igen! I mitt huvud såg jag hela mig som en gipsad zombie.

En timme tog det innan jag var någorlunda normal. Ville bara hem! Ensam fick jag tydligen inte vara eftersom jag var så upprörd, min vän Malin kom med mig hem och lyssna på mina bittra ord. Sen blir det pappas tur att vandra över och laga middag till 12 på natten. Somna tillslut en sväng.

Dagen efter for vi till sjukan. 10:00 var vi på plats och hoppade därifrån 16:00 med blandade känslor.

Min fot var inte bruten! Ligament var av och stukningen var rejäl men röntgen visade att benet i handen vuxit fel och operation behövs. "Kanske kan vi flytta benet nu och så får du ha gips i 3 veckor till" Jag som tycke det var en väldigt dålig idé, att gipsa igen klaga och antydde att det skulle vara svårt att gå med kryckor om handen var gipsad eftersom de båda är på vänstersida. Doktorn lyssna men ville ändå försöka flytta på benet. Efter en spruta som gick igenom handen(!) Jag kände hur nålen gick rakt igenom och blod kom ut på andra sidan, "AJ DET GÅR IGENOM!" Skrek jag "JO men det ska det göra.." Sa doktorn nervöst men bedövningen gick ju rakt ut så när doktorn försökte klicka benet på plats gjorde det ont som satan. Lite halvdant gjort måste jag påstå men ändå lite glad att han inte lyckades sätta benet rätt, så jag slapp gips.

Pappa fick ta lite smällar av mig den dagen, hade så svårt att kontrollera mitt humör, det kändes nästan som en liten djävul satt på vänster axeln. Operation blir det alltså lite senare om en månad kanske. Jobbet undrar nog lite vad jag egentligen pysslar med när gips och bandage har blivit lite av min image..

Lördagen kom och jag blickade bort mot mina kryckor i tro om att det kommer vara jobbigt att hoppa dit men icke, jag trodde nästan att jag drömde. Foten är blå och svullen men jag kan gå! Ängeln på höger axeln måste kommit fram under natten. Okej jag flög inte fram men kunde ändå smyga utan smärta. Jag var så lyckligt, solen sken, Heddi fyllde 25 och kändes som jag var i en Carlsberg reklam hela helgen. Problamby the best body in the world. I alla fall höger halvan..

Religösa rader

Jag ber ofta..

"Snälla käre Gud säg att jag hinner med bussen.."
Kommer jag på mig själv tänka i en ersättningsbuss då jag trycker mig mot en dams bakdel, vilket känns väldigt olämpligt men ändå helt normalt i Stockholms lokala transporter. Svett och varma andedräckter bildar en oas vid mig. Barnskrik hörs. Allt går i slowmotion. Jag hinner nog be 100 gånger innan jag når Gullmarsplan.

Det är en viktig dag idag. Jag ska åka till Enköping och möta General direktörer av olika slag, från Röda Korset, Stockholms Polisen, UD och vår egna från Folke Bernadotteakademin. Jag och VDn plus andra kollegor, ska ta en buss tillsammans från Clarion hotell 8:20.


Dagen innan hade jag förberett allt och jag ställde alarmklockan tidigt, så jag har gått om tid, mer än 2h innan avfärden. Alltså 6:00.


Jag vaknar av mig själv 7:30, min klocka har ändrats under natten till Berlintid och alarmet gick inte på. Paniken får igång mig och jag flyger upp, springer ut och 7:50 trängs jag och hoppas på det bästa, Gud kanske är på min sida idag.


8:19 kommer jag till Clarion stirrar runt på folk (ser nog lite galen ut) Ingen buss! Jag ringer till VDn

"Jaha ja det var Clarion i City, jag förstår, så jag kommer inte hinna.." Gud var nog upptagen med att rädda någon i Japan eller liknande. Bilen får det bli, Stressar tillbaka med samma bussfärd, mindre andedräkter men mer barnskrik.


Hoppar in i bilen för att fara som en enarmad bandit till Enköping men snabbt går det ju inte i Stockholmstrafiken. Får ett e-mail till min mobil om att UD:s VD inte fått sin tågbiljett som jag beställt. Bilkö plus telefonkö, till SJ, i varm bil, då solen helt plötsligt bestämt sig för att komma fram. SJ som jag pratat med 20 gånger, på 2 dagar, efter 20 min telefonkö varje gång (utan överdrift). Tillslut får VD:n sin biljett i sista stund och jag försöker lugna ner mig själv med musik. Då kommer inte VD:ns taxi som jag också beställt.. Jag säger då det. Det kändes som någon hade lagt ett ont öga på mig denna dag. Obs! Drick ej kaffe och kör bil med en hand, det blev lite av en våtfärd.


Kommer fram till Enköping efter jag svängt runt några varv i olika rondeller, letandes efter en militäranläggning, där det sker ett låtsas krig. Myndigheter från hela världen deltar faktiskt i detta och låser in sig i en bubbla i två veckor. Det är svårt att komma in i krigszonen, vakten ville inte släppa in mig. Jag tyckte att jag krigat tillräckligt för att komma in, men icke. Jag försöker lugnt förklara mitt uppdrag på anläggningen. Efter lite övertalning släppte han in mig. Jag måste nog sett ut som en bandit den här dagen eftersom jag senare blev utskickat från mötet (endast jag, vill jag tillägga) p.g.a hemlig information. Tydligen gjorde jag ändå bra ifrån mig, då jag efteråt fick ett sms från VDn om min "heroisk insatts" och "stort tack". Jag kunde kanske dölja min stressiga morgon på något sätt. Tacka Gud för det!


Jag ska väll vara tacksam över mina typiska I-landsproblem, men när Iphonen dog senare på kvällen kändes det nästan som jag förlorat ett världskrig. Nu får väll lite tur komma tänkte jag. 14h senare gick den plötsligt igång.

Några som jag också vill tacka är mina gudomliga vänner som gjorde kvällen helig, i lördags. Det vart sangria och pizza hos mig, för att sedan fara mot staden, Berns för att trängas på balkongen, men vad gör det när man trängs med folk man gillar.

Snart ryker mitt gips också. Thank god!



Armen.

Peace Love and Understanding

Fredag och jag jag känner mig tillfreds med jobb, fotboll och till och med gipset. Jag jobbar ju nu för en myndighet som arbetar för att skapa fred i världen. Jobbet är varierande och jag har kommit in snabbt, saker händer och lite jobb har jag men det är inte riktigt lika fullfart som på båten Ram. Bilder håller känslan kvar av upplevelserna på båten, många minnen väcks till liv. Plötsligt får jag ett samtal från min förre högsta chef, Ram själv, (mitt i allt pappersarbete på nya jobbet)

"Aaaannnnika" hörs i andra änden.
"Paul!" Jag blir plötsligt väldigt glad.
P - "I miss you! How aaare you?"
A -"Im good Paul, I miss you too!"
P - "How is your father? and your hand? I heard your not coming with us, look after yourself and him!" Paul är som vanligt genuint vänlig och omtänksam.
A- "I will Paul! I´m sorry I can come.."
P-  "Not a worry, we come to you! Me and Sam and Chris can go to sweden this summer and visit you"
Jag skrattar
A- "Yes you should"



Även om jag har lite svårt att se honom landa med sitt jet-plan i Stockholm och hälsa på mig i min etta i Högdalen, känns är det roligt att leka lite med tanken. Han är faktiskt en otrolig person, vi skrattade ofta. Han har lyckats gå från en vanlig kille som växte upp på en bondgård, till att tjänat miljarder, jag anser att det är mest är pga bra relationer. Hans motto är: Work and Pray. Sysselsatt är man om man jobbar för Mr Ramsay men du får också en känsla av en tillhörighet och förmåner som är otroliga. Chris kommer plötsligt in i andra änden

C-"We swaped you for Natalie Imbruglia"
Jag vet att hon är en vän till Paul och hon har varit med vid olika tillfällen, jag blir plötsligt lite avis
A-"She can piss off!" "Haha"

Vi pratar vidare och det känns bra att känna att vi fortfarande är goda vänner.

Vi får se om jag får fin besök i sommar, men det är nog mest snack. I morgon blir det iaf väldigt fint folk i min etta då jag ska firar min födelsedag, som nu har hållit på i en vecka. Jag klagar inte! Tyvärr är många upptagna, sjuka, bortresta så det blir endast en lite skara som får dricka sangria på plan 7. Roligt ska det bli, sen måste jag införskaffa mig skum till armen min, så jag kan lira match i helgen. Mycket ska ske.

På måndag far jag iväg till Enköping en sväng för att ta emot Utriket Departimentets chefer på ett event som heter Viking, där myndigheter från hela världen är med och spelar som ett rollspel, då det är krig i Sverige. Vi får hoppas på fortsatt fred men det är ju bra att vara förberedd.

Viking är ju också ett smeknamn som jag fått av min gamla kollega Miles, Pauls pilot. Får se om de faktiskt hälsar på "The Swedish Viking" i Sverige, fredens land.

 Mot sjukan

Working hard

Ganska skönt

Mindre skönt

 



25 dröm år

När jag var liten drömde jag om att bli busschaufför och trummis. Nu sådär 21 år senare har jag insett att mina intressen har förändras lite, eller så kanske andra mål tog över. Jag gav upp hoppet efter jag stirrat på Flintstone som 4-åring och fick för mig att man var nog tvungen att vara väldans stark som busschaufför, då de sprang fram bussarna. Kanske är det därför ja tränat mina ben hela livet.. Igår på min stora bemärkelsedag, i en fullproppad ersättningsbuss på väg mot till Gullamarsplan, fick jag äran att stå längst fram. Jag stod sådär nära att det kändes som jag sväva över marken. En plötsligt flashback ploppa upp om att busschaufför är nog ganska roligt, men den tanken försvann snabbt bland ilskna kommentarer pga förseningar osv..

25 år är jag idag, den 4/4 2011 fyllde jag. Det var en grå dag, till en början, lite typisk lugn och lagom kall måndag. Jag kände mig ändå riktigt glad efter en trevlig och lyckad helg. Middag med familjen med tårta och paket blev början på en kväll med dans och dricka. Jonna fyllde ju 25 likaså. Det sköna var att jag nästan glömde bort att dricka för vi svängde våra lurviga så mycket, tiden fanns inte till! Trotts att alkoholen var gratis, vi fick riktig VIP service pga kontakter ;)

Nästa helg ska jag försöka styra upp en lika trevlig utgång som ett firade av min stora dag. Jag får se vart det bär av men på lördag slår det till! Lite passande är det väll att jag är gipsad på handen, så jag hinner med alla kalas, eftersom jag inte får spela matcher. Det var lite tungt i veckan att träna och omotiverade när det ilar och armen är i vägen. Känns mindre passande med gips på det nya jobbet, många frågar och förklaringen känns lite lång hur det egentligen gick till och vad gjorde jag på en på en båt i Italien? Det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Undrar hur mitt liv skulle sett ut som busschauffis och trummis. Då känns ju handen lite viktigare. Men snart ryker min hårda vante och serien slår igång, dags att fokusera lite mer nu, både på jobb och fotboll. Min förre chef bad mig komma till båten i sommar men har nu sagt nej tack, lite tråkigt känns det men nu är jag ju tydligen vuxen, 25 bast och försöker finna lite mer balans och lägga min svävande vardag på hyllan men visst är det härligt att drömma sig bort ibland.. Så detta är mitt bildspel att drömma sig bort med. Allt från en vecka sedan...