Two Worlds in One Mind: Rymdens Valborg

Det är inte lätt att vara från rymden alla gånger...

Jag gav upp en tredje gång. Ni vet när man ligger och tänker nu kan inget mer hända, så ramlar taklampan ner i pannan. Ungefär så kändes det när jag blev sjuk efter jag precis hade blivit hel och fri från krämpor.

Det slog till efter en hård träning, då jag verkligen ville visa att jag ska spela i div 2. Kroppen var ju äntligen på min sida, allt satt iaf på plats, foten var bättre, handen är okej, (ser bara lite ”fin i kanten” ut med ett viftande lillfinger). Jag hann göra ett nickmål på träningen och springa av mig ordentligt, redo för helgens match.

Kommer hem och jag känner hur jag faller i bitar. Hals, öron, nos och ögon. Hjärnan nickade jag nog bort för jag hade inte många kloka tankar. Feberdrömmar och dräglandes i sängen i tre dygn. Drömmar om rymdvarelser och tokigheter. Knappt jag orkade gå till köket, allt smakade luft med halsont som eftersmak iaf. Kurer av alla slag. Chi Jang, citron med kokhett vatten, Ginseng, honung med varm mjölk, halsmedicin, Alvedon, vitlök, funderade på att ta Citadon men sparade de utifall att något annat skulle ske. Inte så konstigt att man känner sig som ett UFO med mina häxblandningar.

Jag verkar ju vara i den fasen av livet då allt faller i bitar, 25 år. Trodde ändå att jag hade minst 35 år kvar till ko-lapps. Efter flera dagars avslappning och ihop lappning av mig själv, lyckades jag kravla ur sängen, in i en klänning och iväg snörvlandes till Lisa.

Valborg: vintern rasar ut bland våra fjällar, kanske menar de snokar. För alla verkar ju allmänt trasiga i vårsolen. snön kom plötsligt tillbaka? Förkylningen kryper upp och pang så föll man ihop till ett orörlig sparv, drivans blommor smälta ned och dö. Så långt gick det ju iaf inte. Liv och lite energi har jag kvar och bara för att man är sjuk försvinner ju inte all min rastlöshet. Hos Lisa lekte vi lekar och jag fick vara Tomas di Leva vilket passar mig på mångavis. Vem ska jag tro på, tro på, tro på när, tro på när det är så här?

Jag har insett att jag måste vara mer harmonisk och lugn. Himlen ler i vårens ljusa kvällar, Ja precis så där glad åt livet och jag ska njuta av varje stund. Jag känner att nu börjar det vända, tredje gången gillt. Kanske har jag stått mitt kast nu och får hålla mig pigg nu i majmånad. Solen kysser liv i skog och sjö. Det är faktiskt sant att solen gör en så mycket piggare och gladare trotts feber och snor, så jag hoppas den syns snart igen.

Nu har pappa fixat min cykel och jag har redan börjat svira runt. Dags för byte, nu ska jag bli hälsosammare, ta hand om mig själv mer, lite lugnare och mycket friskare! Om jag inte tror på mig själv, vem ska då göra det? Må Di Leva inom mig komma fram!

Snart är sommarn här i purpurvågor...