Hi and good bye, standby!

Min blogg har legat på standby men nu känner jag bara ett måste, jag har inte skrivit på så länge, känns nästan som att möta ett ex, vad ska jag säga, känns så himla bekant men ändå lite obekvämt, vill ju verkligen hitta rätt ord..

Självklart befinner jag mig i Svealand, när tid äntligen finns till skrivandet, och träffa gamla bekanta. Jag blev hit flugen väldigt spontant av chefen, det kom som en positiv överraskning då jag redan var halvvägs till Tunisien i min hjärna.

Vi lämnade båten i Tunisien i oktober och har nu spenderat tre månader i Australien där en annan båt ligger mest still. Men jobb har det varit! Jag har gjort ärenden för Paul och många dagsturer med båten har hållit mig sysselsatt, till midnatt, många kvällar.

Det är ju så att det är lite knepigt med visum och nu var det dags för mig att lämna landet vilket passade bra för chefen att flytta mig till Afrika, Tunisien.. Jag var mindre glad för nyheten och efter bråk med kaptenen, min chef, så sa jag iaf okej. Jag åker dit och gör mitt jobb tills visumet är avklarat. I mitt huvud gick jag igenom processen, Shit det här kommer inte vara lätt. Jag har ju varit där förrut men insåg att ensamheten kommer kännas.. tom.. Efter en helgs mest stirrande in i väggar, var jag än befann mig.. och drickande för att förtränga vad som nu skulle ske, ringer chefen mig mellan en öl och en öl, tror jag det var.. "Check you mail, you are going to Sweden tomorrow" Helt plötsligt släpptes en sten, "It´s only for a week" En vecka, då hinner jag iaf se min familj, innan Tunisien!

Morgonen, blev som en blandning av förvirran, glädje och sorg. Städa ut rummet, skulle ju lämna mitt hem, dit någon annan skulle sova i mina lakan med min tavla på väggen. Samtidigt gick det så snabbt, hade inte ens en väska på morgonen och helt plötsligt stod jag där i shorts och linne och redo att gå på planet. En vän fråga "ööö är det inte kallt i Sverige?" och kolla på mina nakna bruna ben. Öh jo just det men efter allt städanade och packande var jag helt slut och varm, slängde i lite kläder i handbagaget och flög till kylan.

36 timmar senare ser jag i nyheterna om nytt krig i Tunisien, en oro blandat med en smula lättnad. Kanske får jag stanna längre, chefen höll med (för en gång skull) och nu sitter jag här på Standby tills kriget tar slut, eller? Ja vi får väll se :)

Att träffa familjen, vänner och träna är nu min vardag i mitt standby läge.