Färdens alla öden

Tårarna brände i ögonen och jag hade en obekväm känsla i magen. Jag satt och vänta i Rom, Italien på flyget till Tunisien. Stigit upp klockan fyra och plockat upp en Metro där det stod med svarta rubriker, om kriget i Lybien och nu skulle jag anlända på krigsgränsen, bara några 100 meter i från. Kanske var det därför jag hade tokiga tankar om att detta kanske skulle bl min sista resa någonsin. Chefen sa några uppiggande fraser som "Don't worry there is no police left, just armé on the streets" "exactly!" "thats whats worries me!" han skulle inte möta mig heller utan skicka en bil och lämna mig ensam, över natten, på båten. "Honestly, I don't feel safe!"

Går på flyget i alla fall. Jag och massa fulla män reser, med råa morötter som måltid (det enda jag faktiskt är allergisk mot). Landar och känner mig lite lugnare när limotaxin står utanför. Vi åker genom Tunisnatten, det är nästan tomt överallt. Chafören säger plötsligt "Accidento!" jag kollar till höger ser en mosad bil med en man som blir utburen på bår. Vi fortsätter glida fram, arabisk musik hörs från radion och jag tittar framåt. Ser plötsligt två militärer med kåpister som står och blockerar gatan. De stoppar oss, kollar in mot mig. Men vi är fria och fortsätter åka. Pga mina protester får jag också ett rum på lyxhotellet och somnar snabbt efter en timmes catch up med chefen och ingenjören.

Tidigt var det dags att ta båten genom krigszonen för att nå Italien. Anländer till båten med en fin mercha. Jag öppnar dörren och ser en militär hellikopter glida över oss. Polisen kommer runt oss och vill ha pengar. Terry, vår livvakt och kommer fram till mig, "Hey mate! How is it going?" En bred rasslig Wales dialekt hörs. Hans snälla ögon gör mig lugn mig och det känns verkligen tryggt att ha honom och hans vän Shawn med, som båda är SAS soldater.Terry hade en dålig magkänsla och tycker vi ska röra oss så fort som möjligt..

14 timmar lång båtfärd. Jag hinner må illa, vara rädd för väder och militärer, bli kry, bli lugn, sova, ordna lite mat och framför allt lyssna på Terrys och Shawns historier om kriget i Irak och Afganistan.
Det är ändå något som är otroligt härligt med att vara på sjön. Du stänger av allt annat, drömmer dig bort i horisonter, ibland är vi helt tysta, ibland snackar vi på i flera timmar eller så dunkar hela båten av musik.

Vi lägger an sent och kliver äntligen av. Känner att magen vänds rätt igen. Capri! En av Italien öar som har kvar sin fina kultur och vackra natur, med berg och citronträd.

Söndagen blev njutning, shopping, lång promenad, glass, pasta å vin. Men också tvätt av båten, Chris gillar att åka med en ren båt fast den blir saltig direkt. Vi hjälptes alla åt och det var rikitigt roligt i solen, lite vattenkrig och jag fick styra med Shawn och Terry, vilket kändes extra bra! :)

Vi lämnar Capri tre på morgonen dagen efter. Hann inte betala kontoret för får extra natt och har inte heller "gått genom tullen" Polisen bara stirra på oss när vi försökte förklara. "Domani (i morgon bitti), alla barcha (båten går till) Vareggio, clear costums" Vi försökte med alla språk förklara men icke fick vi nån stämpel i våra pass. Vi for alltså lite illigalt men med tro om lite tur.. Icke! Polisen syns när vi åkt en bra bit. Min kära chef börjar såklart ljuga innan Polisen ens har sagt något. "Vi kommer direkt från Tunisien, la ankar.. osv" Jag orkar inte ens lyssna.. Efter 40 min väntan och förklaringar fick vi iaf fortsätta åka och jag föröker ringa marinan i Capri pronto och förklara varför vi drog utan betald räkning..

Vareiggio i sikte. Lyxbåtarna guppar runt oss och vi lyckas glida in smidigt. Jag styr och ställer med Terry ännu en gång om hur de ska sätta repen och fendrar. Vi närmar oss marinan där folk stirrar. Jag slänger linan sätter fast den på winchen som vanligt och trycker på knappen som ska dra in hela båten. Plötsligt fastnar knappen och båten bara fortsätter dras innåt. Chris skriker "What the fuck is pulling us back!" Av ren panik försöker jag få loss linan från winchen och fastnar ett varv mellan den diameter tjocka linan och winchen.. Jag stirar på handen som på bara några sekunder hunnit bli blå, blodig och fingrarna pekar åt fel håll. Jag stannar ändå tills jag ser att Terry lyckas få stopp på båten. Springer in, sprutar vatten över handen och hela mig. "Are you alright?" Säger Chris och jag bara stampar i golvet av smärta. "No! Get me to the hospital!" Han ser plötsligt handen och börjar skrika " Paul get the fuck in here" Terry märker vad som hänt tar ut mig, solen skriker men jag är tyst, mår illa, törstig och är plötsligt nära att svimma. Två painkillers senare leer jag och skojar. Men Terry tror de behöver sys. Marinans sjuksköterska springer ombord tittar på mig. "Mama mia! "you don´t scream?!" "Have to go hospitale" "Quattro men? One, strong woman!" Jag ler och hon, jag och Terry far iväg i hennes BMW. Jag är tyst men de skojar och får mig att må bra.. Efter röntgen, gips och klicka ben på plats, som gav otrolig smärta, är det dags att återvända till båten. Sjuksköterskan kramar om mig, får reda på vid middagen att hennes far äger hela marinan och Chris som gett henne ynka 25 dollar i drix. Vi skrattar, det finns många fina fiskar i vattnet, jag säger då det!

Resan hem var meck och krångel med biljett och flyg. Men vi hann ändå se på en båt mellan in checkningen och utresan. Här ska inga sekunder slösas! Jag lämna de tvärt i London och vi vinka hej då. Mobilen ringer och samtal från Sverige. "Hej jag ville bara informera om att Folke Bernadotte är väldigt intresserade att anställa dig" Jag hoppar till! Vad roligt nytt jobb, men ändå så kändes det lite tråkigt att lämna mina äventyr. Antar att min hand är ett tecken på att jag ska varva ner och mina föräldrars bemötande på Arlanda värmde, med tårar. Äntligen kan jag slappna av..