Religösa rader

Jag ber ofta..

"Snälla käre Gud säg att jag hinner med bussen.."
Kommer jag på mig själv tänka i en ersättningsbuss då jag trycker mig mot en dams bakdel, vilket känns väldigt olämpligt men ändå helt normalt i Stockholms lokala transporter. Svett och varma andedräckter bildar en oas vid mig. Barnskrik hörs. Allt går i slowmotion. Jag hinner nog be 100 gånger innan jag når Gullmarsplan.

Det är en viktig dag idag. Jag ska åka till Enköping och möta General direktörer av olika slag, från Röda Korset, Stockholms Polisen, UD och vår egna från Folke Bernadotteakademin. Jag och VDn plus andra kollegor, ska ta en buss tillsammans från Clarion hotell 8:20.


Dagen innan hade jag förberett allt och jag ställde alarmklockan tidigt, så jag har gått om tid, mer än 2h innan avfärden. Alltså 6:00.


Jag vaknar av mig själv 7:30, min klocka har ändrats under natten till Berlintid och alarmet gick inte på. Paniken får igång mig och jag flyger upp, springer ut och 7:50 trängs jag och hoppas på det bästa, Gud kanske är på min sida idag.


8:19 kommer jag till Clarion stirrar runt på folk (ser nog lite galen ut) Ingen buss! Jag ringer till VDn

"Jaha ja det var Clarion i City, jag förstår, så jag kommer inte hinna.." Gud var nog upptagen med att rädda någon i Japan eller liknande. Bilen får det bli, Stressar tillbaka med samma bussfärd, mindre andedräkter men mer barnskrik.


Hoppar in i bilen för att fara som en enarmad bandit till Enköping men snabbt går det ju inte i Stockholmstrafiken. Får ett e-mail till min mobil om att UD:s VD inte fått sin tågbiljett som jag beställt. Bilkö plus telefonkö, till SJ, i varm bil, då solen helt plötsligt bestämt sig för att komma fram. SJ som jag pratat med 20 gånger, på 2 dagar, efter 20 min telefonkö varje gång (utan överdrift). Tillslut får VD:n sin biljett i sista stund och jag försöker lugna ner mig själv med musik. Då kommer inte VD:ns taxi som jag också beställt.. Jag säger då det. Det kändes som någon hade lagt ett ont öga på mig denna dag. Obs! Drick ej kaffe och kör bil med en hand, det blev lite av en våtfärd.


Kommer fram till Enköping efter jag svängt runt några varv i olika rondeller, letandes efter en militäranläggning, där det sker ett låtsas krig. Myndigheter från hela världen deltar faktiskt i detta och låser in sig i en bubbla i två veckor. Det är svårt att komma in i krigszonen, vakten ville inte släppa in mig. Jag tyckte att jag krigat tillräckligt för att komma in, men icke. Jag försöker lugnt förklara mitt uppdrag på anläggningen. Efter lite övertalning släppte han in mig. Jag måste nog sett ut som en bandit den här dagen eftersom jag senare blev utskickat från mötet (endast jag, vill jag tillägga) p.g.a hemlig information. Tydligen gjorde jag ändå bra ifrån mig, då jag efteråt fick ett sms från VDn om min "heroisk insatts" och "stort tack". Jag kunde kanske dölja min stressiga morgon på något sätt. Tacka Gud för det!


Jag ska väll vara tacksam över mina typiska I-landsproblem, men när Iphonen dog senare på kvällen kändes det nästan som jag förlorat ett världskrig. Nu får väll lite tur komma tänkte jag. 14h senare gick den plötsligt igång.

Några som jag också vill tacka är mina gudomliga vänner som gjorde kvällen helig, i lördags. Det vart sangria och pizza hos mig, för att sedan fara mot staden, Berns för att trängas på balkongen, men vad gör det när man trängs med folk man gillar.

Snart ryker mitt gips också. Thank god!



Armen.