Jag hoppar till framför datorn där jag suttit drömmande ensam och tittar ned på min kopp med kallt kaffe i. Kollar upp igen på städaren som står framför mig.
”Jaha, vad trist. Vad ska du göra nu da?”
”Sjukskriva mig! Staten tror de sparar pengar men egentligen kostar vi mer som arbetslösa, bidrag och sjukkassan är där vi får pengar, istället för att göra vårt jobb och hjälpa samhället ”
”Ja men tycker du vi ska ta bort bidragen då? Tänk på de som verkligen är sjuka..”
”Nej men de är fy fan dumma, ny kaffemaskin är viktig men vårt jobb! Kaffet kostar flera tusen om året och det betalar staten.”
Tar en klunk av mitt kalla kaffe och nickar medstämmande.
”Jaa du, det är inte lätt.” Stänger ner min facebook sida lite smidigt så han inte ska se hur ”hårt” jag jobbar.
”Ska jag torka golvet under dig?”
Vet inte om jag ska säga ja eller nej för att han ska må bättre. ”Ja om du har lust” Går bort och låtsas gör ett ärende.
”Jag ska också sluta, så du är inte ensam” Säger jag som någon slags uppmuntran.
”Jaha, tråkigt fröken! Då ses vi inte mer men ta hand om dig”
”Ja. Du med!”
Återgår till mitt googlande och inser att jag sitter på mitt jobb och helt ärligt sitter av timmar för att få pengar, för här finns inte mycket att göra.
Pengar, allt handlar om pengar. Bidrag som utnyttjas. Cancersjuka ska efter en viss tid återgå till arbete fast de är sjuka men tillräckligt ”friska” för att jobba. Hur lätt är det att hitta ett jobb om man är dömd till döden? Och att klara den mentala stressen av att jobba. Vem vill anställa en som har ett år kvar till pensionen? Anser sig själv då vara sjuk istället och får bidrag.
Nedskärning. Snarare avskalning. Skalar bort det dåliga i tro om att det fina mogna ska växa sig större och blomma i all evighet. Men nu sitter vi här i våra smutsiga kontor dricker kaffe och äter frukt och slänger frukt för vi har inte tillräckligt med anställda här för att frukten ska ta slut…
Känner alltför väl igen mig från vissa timmar på TCO-tidningen (och TCO ö.h.t.)... Bara en sådan detalj som fruktkorgarna, som ännu efter hela arbetsveckan stod tämligen orörda och alltså kastades mycket av innehållet på måndagarna och ersattes av nytt. Ibland tog jag med mig lite frukt i ryggsäcken och erbjöd det åt tiggare på t-banan. Inte alltid populärt, men det hände! Schysst, en banan, fy fan va schysst!
SvaraRaderaÄven om förhoppningen nog var några spänn till något alkohaltigt (som också ger en viss näring varpå den sorgligt alkoholiserade kan fortleva, ibland förvånansvärt länge på sin ensidiga kost = dryck).