Under the Bridge

Musik som skapar broa mellan minnen och nutiden, påverkar humöret och ger mitt tomma huvud ett lugn när tankarna inte orkar sätta egna ord på känslor och sinnesstämning. Får en flashback av när jag satt på flyget på väg från mitt Australien och gjorde allt för att förtränga en ångest, spänning och rädsla. Spelade Bob Marley tills min hjärna var tvättad av ”Don´t worry, no woman (?) no cry, could you be love” Allt blev en dvala av någon slags ”rökig” sinnestämning. Kom ändå ner med ett lugn trotts en skakig landning. Förväntan och glädje över att möta min pappa som, så många andra gånger, stod där med öppen famn.

Nutid – inte samma förvirring men har samma beroende av att spela sånger som ger mig olika känslor, inspirerar eller eskalerar till ren energi i kroppen. Pappa står på något sätt kvar med öppna armar men vid min sida. Vi ses kanske inte så ofta som vi vill, men för dialoger, skapar vägar mellan bloggar och sms, små meddelanden som olika sångverser som spelas upp i vardagen, hissmusik eller rock? Ibland uppmuntrande ord, vanliga vardagshälsningar men även dystra känslor från olika besked som inte går att förtränga med musik.

Deppiga sånger kan ju komma som något slags slag i huvudet, ”Hör jag en vers till kommer jag falla ihop och gråta mitt på gatan!” Ett minne som blivit förträngt kom upp. Sen kommer sådana där lagom deppiga melodier som "Under the Bridge" som är gjort av ren ångest men gör att man faktisk njuter av lite melankoli i vardagen. Pitbull är inte alltid favoriten i hjärnverkstaden men roligt på fest. Sånger som ”Jump” med Van Halen ger ju minnen som gör att man skrattar till på tuben till jobbet. Blir nog mest ledsen när jag känner att det inte finns någon musik för mig just nu, allt är bara samma skit! Börja söka frenetiskt efter något nytt som en ny dörr som bara måste öppnas för att få in ljus i vardagens gråa höst som bankar å bankar. Fan låt mig vara sol en dag till. Låt Pitbull tillfredställa mig som han gör en så där tanklös dag.

Sen spelas Leonard Cohen, mammas älskling, i mitt huvud svingar pappa mig runt i vals, då jag blundar och njuter "AJ Aj aj aj Take That Waltz". Trotts att allt är förändrat nu och jag nog är lite för stor för att min käre far ska kunna svänga runt mig över marken, så njuter jag av minnet och minnen är ibland bäst att ha kvar som minnen, oftast blir ju historien bättre i huvudet än själva händelsen var på riktigt.

Bästa är ändå när man känner att man just nu byggt nya broar, den här sången kommer bli just den här stunden och redan nu vet jag vilka ljuva spår som lagts. De kommer ligga där tills de suddas ut och spelas sönder. De kommer aldrig gå iväg eller lämna mig. Det är det alldra bästa med musik är att det kan tas med till ett annat land och ta mig runt jorden på en sekund, stängas av och sättas på utan att någon bryr sig om vad det betyder för mig och hur jag känner, frihet i alla lägen men ändå alltid ett stöd i alla olika slags humör.

 Min musik will never be a Beast of Burden..

Bra sång det där!